I går blev kompisens buss pepprad med snöbollar. I dag blev jag bombad med ägg, pang pang rätt i fram rutan,höll på att skita på mig,såg dom aldrig,dom små krypen.

Har slappat och kollat på tv hela dan bla V75 håller ju på hur länge som helst. Har nu tagit en dusch och fräschat upp mig lite så man klarar nästa pass nu när allt bra börjar.

Har jag blivit gubbe med keps eller.

Jag börjar misstänka att jag kan skönja en del tecken på att jag börjar bli en grinig gubbe. Som till till exempel i trafiken när man puttrar och kör så där lite lagom fort och håller ett bra avstånd till framförvarande för att slippa tvärnita om det händer något. Ser jag då i back spegeln hur det kommer en sån där idiot som kör om som om det vore slalom han körde och inte bil,så täpper jag gärna till luckan jag har framför mig, för det är ju inte åt honom jag skapat den och njuter lite om jag lyckas göra det lite besvärligt för honom he he. Frugan läste en artikel här om dagen där påstod dom att brytpunkten för detta fenomen infann sig vid 52år. Kan kanske stämma, inte omöjligt. Hon hävdade bestämt att att jag passerat denna brytpunkt. Men jag är skeptisk. Det är för den delen ett annat tecken, jag tycker kanske att jag är skeptisk mot så mycket saker , eller också är det så enkelt att jag vet så mycket bättre nu. När man träffar någon jämnårig polare och tjatar lite så dröjer det inte länge innan man börjar klaga på en massa saker som man aldrig ägnat en tanke förut. Sen en annan grej jag har börjat lyssna på p1, mer och mer,humm. P3 går ju överhuvudtaget inte att lyssna på där är dom ju fjantiga i överkant. Jag går mycket promenader och joggar en del känns också lite gubbigt. Envis har jag alltid varit så det har ju inget med gubbe att göra eller var man kanske född till gubbe från början. Men att vara envis är väl en bra egenskap att inte ge upp på en gång utan att stå på sig och hävda sin rätt. Varför uppfattas det inte så, (får lägga band på mig emellanåt och inte stöna förmycket. he he )